Står o ser ut genom köksfönstret i Torpet o tänker på mam. Det är så sorgligt att hon inte är här i år. Träffade henne i fredags o visade bilder från ombyggnationen, Thelma o lite blommor. Jag tror inte hon visste vad det var för hus o att det är hennes blommor som jag försöker vårda ömt. Kanske hon kände igen Thelma. Kanske.
Förra året jobbade hon som en liten gnu här ute. Ibland kan jag tänka att hon kanske visste att det inte skulle bli så mkt mer. Saknar henne så mkt. När jag ser henne nu är hon så liten o hopsjunken. Och det är inte min mamma - det är bara skalet som ser ut som hon men det som finns där inne... nej, det är inte min mor. Min driftiga mamma som visste allt. Som var bättre än vilket uppslagsverk som helst. Hon som höll ihop sin stora familj av barn, barnbarn o barnbarnsbarn. Hon var sambandscentralen, höll koll på vem som var sjuk/ledig/bortrest när, var o hur länge. Ödet känns så elakt ibland. Och jag kan tvivla stort på mig själv; klarar jag att ro runt Torpet ensam? Nu renoveras fasaden o det va inte en dag för tidigt men invändigt behövs det oxå göras saker o nya möbler behöver anskaffas... Ja ja, jag får ta en sak i taget. Tar jag det på fem år så behöver det kanske inte bli så blodigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar