onsdag 30 juli 2014

När det är för sent

Sitter på trappan till huset. Tankarna är långt borta o ändå nära. Tänker på mamma. Min älskade lilla mamma, som kämpade så tappert mot sin demens, bröstcancern, brutna lårben, hjärtsvikten, åderbrocken o de utslitna knäna. Hennes kamp är nu över o hon har äntligen fått frid o vila. Natten till igår försämrades hennes tillstånd o hon blev medvetslös. Jag fick in pappa i en taxi tidigt på tisdagsmorgonen. Vi kom dit strax efter 6 o redan vid åtta var allt slut. Mamma, att se dig i livet på morgonen o sedan ngr timmar senare se dig död.. Det var overkligt o kändes som en film. Jag stod där vid fotänden o väntade på att du skulle dra in efter luft, att ögonen skulle öppnas o att du skulle säga ngt som typ "usch, vilken mardröm jag hade". Men du låg där, så stilla o så lugn. Och allt är nu för sent. Jag hoppas att du kände att jag älskar dig, trots att jag inte sa det så ofta. Alla somrar o helger som vi, du och jag, "järngänget" åkte till landet i ur o skur. Livrädda för åska men ändå starka tillsammans. Nu är det jag o Thelma som får fortsätta att åka ut men numera blir det inte i vilket väder som helst o jag vill helst inte heller komma fram o det är mörkt. Jag har väl blivit bekväm.

Jag är ledsen att du aldrig fick se den fiina fasaden men jag är glad att du slapp se min grusgrop. Jag är ledsen att du inte får vara med o bestämma sträckningen på stänslet men jag är glad att du slipper se hur eftersatt trädgården är nu. Jag saknar dig så ofantligt mycket, även om demensen hade tagit dig för länge sedan o bara lämnat kvar ett skal som såg ut som du. Jag är tacksam att du fått slippa ifrån den värld som du levde så många år i, befolkad av sedan länge döda människor, o dina hemska mardrömmar o dina syner som ingen av oss varken kunde dela, förklara eller förstå. Men trots att jag känner lättnad för din skull så finns den oändliga saknaden o sorgen där o jag är bara i början av den vägen. Döden är så oåterkallelig. Den är ett faktum som inte förändras ngr timmar senare utan det tillståndet är detsamma hela tiden. Nu lever jag i ett hus som är 98% du. Klarar jag det utan att fullständigt gå under i sorg o saknad... då klarar jag nog det mesta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar